Går djupt

Jag vet att detta är den första dagen efter den första natten som jag kände mig riktigt okej, då kroppen mådde bra. Men nu direkt när jag inte hade obekvämligheten att tänka på så kom jag att tänka på hur ensamt det känns. Jag tackar Emil och Mckie för att de var här och besökt mig för det behövde jag, men jag skäms. Jag skäms lite över att jag gjorde det felet som många nog gör. Jag lämnade hon jag ville hålla om. Jag älskade den lilla tiden, och jag älskar hon.

Jag vill tänka att om ett år skall vi kunna återses och fortsätta vår underbar tid. Men allting går emot mig, åt vilket håll jag än vänder mig så säger alla källor att jag borde glömma detta. Att jag aldrig kommer vara speciell för något, att jag bara kommer vara det för stunden, men att så fort jag försvinner lite ur bilden försvinner det som i verkligheten var jag. Jag vill inte att det skall hända, jag är så rädd att det skall hända, men jag är så svag för jag lämnade ut mig själv på riktigt.

Detta var ett igoreyouinlägg egentligen, men jag skrev det här för folk är inte intresserade av sådant här och de läser denna blogg för de tror de skall handla om flytten, och det gör det faktiskt när jag tänker på det. För vi flyttade ifrån varandra.

Patrick var svag och ringde, fast han borde sova, wat do.