Lite nedåt

Kan inte nå fram till mig själv, igår kunde jag inte nå fram alls, det var som ett totalt mörker vad jag än koncentrerade mig på. Jag hade en av de mest estetiskt tilltalande drömmarna jag någonsin haft. Det såg jag som ett sorts tecken, eller en insikt kanske? Jag har inte många insikter, men när jag får dem så rör de till ordentligt i den lite grumliga och såsiga grytan som är Patrick.

Tar inte av mig skorna ens, det känns inte hemma, den enda gången detta har känts hemma på riktigt var under den underbara förra veckan. Jag kanske är en hopplös människa, men just då kände jag mig inte hopplös. Fast jag var det ändå. Måste göra något, måste göra det snabbt. Jag gör det nu, och jag är rädd för en del av det har inte bara med mig att göra, och att lita på andra människor är något av det svåraste jag kan göra, det är så enkelt att förstöra för mig.

Tröstäter till en viss del just nu, choklad, något jag inte ens tål, men imorgon så är jag ren och jag ser inte suddig, så jag ville ta det idag. Jag älskar inte mig själv, jag hatar mig själv, jag vill inte göra det, jag vill blunda men det går inte. Jag kan inte sova ensam, jag har varit ensam för mycket i mitt liv, jag hostar så jag inte kan andas när jag tänker på hur ensam jag kan behöva vara, det blir ett stort hål.